VFU

Jag är på en högstadieskola och praktiserar. Det är nästan bara entimmesklasser.
Vi har rätt mycket lektioner med elever i förberedelseklasser. Alltså elever som precis kommit till Sverige och nu tar in den svenska skolan och lär sig svenska. Det är lugna lektioner, de flesta koncentrerar sig. Igår tummade de lerskålar. Skålarna skulle bli tunna, hålla ihop och sedan dekoreras. I en av grupperna blev det mycket rosendekorationer. Fint.
Jag och Sunna kunde till slut inte stå emot så nu finns det två skålar i vår design också. Jag kände mig lättad när jag sjönk in i elevrollen för en stund.
Det är svårt att vara i lärarrollen. Både jag och Sunna försöker vara till hands. Märker att jag inte kan låta bli att komma med: "Vad fint". Känner mig som världens sämsta när det är det enda jag kan trycka fram. Hoppas jag utvecklas. Men det är svårt att veta hur jag ska lägga upp passande konstruktiv kritik. Ofta när jag försökt tittar eleven bara trött på mig, det är som om det jag kommer med inte är relevant. Det värsta är när de sluter sig i sin bubbla när jag försöker hjälpa, som om jag bara tar ner dem. Svårt också att svara på frågor som: "Vad ska jag rita här?", eller "Vad ska det vara för färg här?" Har något instinktivt emot att för handgripligt berätta HUR ett bildproblem ska lösas, men det känns lite som att de vill att jag ska ha facit.
Ja, det är förvirrande att vara ute på fältet och jag är mycket trött nu. Dessutom är ju luften i skolan inte bra! Det kan väl ingen påstå att den är iallafall?