Vi ser kantlinjer

Vi har haft ett par intensiva dagar med Ulf Klarén. Jag är faktiskt omskakad av perceptionslära.
Dessutom är jag lite arg på Ulf då han bad oss att inte göra anteckningar på hans föreläsningar, för att vi skulle hänga med bättre. Då tänkte jag inte på bloggen. Det gör jag nu. Hur ska jag sammanfatta det fantastiska vi fått inblick i under veckan?

Jag har tänkt att jag som bildlärare ska visa eleverna att det finns så många olika ingångar till bildskapandet och att alla kan hitta sitt eget område som intresserar. Ulf Klaréns genomgång av färgseénde och perception spände nästan över hela livsspektrat och där fanns alla möjliga kunnskapsändar att börja nysta i.

Människan tolkar världen genom perceptionen:

Den kategoriska perceptionen är medfödd, eller iallafall mycket tidigt inlärd. Det är den som gör att vi ser rum. Att uppleva rum är inte på något vis en valfrihet. Människan ser därför rum i 2-D bilder så fort något i bilden hintar rumslighet. Som jag förstod det är det svårt att skapa bilder utan rumslighet. (Tydligen var ett knep om man ville ha platta bilder att använda sig av maximal ljushetslikhet och komplementfärger.)

Vi ser färgerna för att kunna navigera i rummet. Vi är beroende av att se skillnader. Därför existerar bara färger i relation med varandra. Vi behöver se kantlinjer i vår värld. Det här är alldeles avgörande för all färglära. Ur denna princip kan man sen dra otaliga specifika exempel.

Om två färger ligger intill varandra sker en kontrastförstärkning. Färgerna drar ifrån varandra på alla vis. Skillnaderna i kullörton, nyans och vithet-svarthet ökar. Ex: En röd färg ser blåare ut mot gul bakgrund och gulare ut mot en blåare bakgrund. Den här principen förklarar komplementfärgerna.
Gråa färger ser kallare, eller blåare ut intill rödgult och varmare, rödare ut intill blågrönt.

Det som riktigt skakade mig är att allt måleri genom tiderna har förhållit sig till det faktum att vi är gjorda för att se kantlinjer. Ljus möter mörker och komplementfärger möter varandra och det blir skön konst! Och modernisterna experimenterade och tog mötena vid kantlinjerna till helt nya nivåer. De gick loss och lät dessa möten ske i ett utan att bry sig så mycket om mötet fanns i verkligheten. Detta gällde visst särskilt för kubisterna. (Antagligen skulle de fnysa nu och säga: Vad är verkligheten?)

Även jag som målar bygger upp bilder genom att öka kontrasterna vid kantlinjerna och detta gör jag utan att det är en för mig explicit kunskap. Nu är jag inne på Peter Gärdenfors teorier om intuition och den implicita kunskapen. Intuitivt känner jag vilka färger och vilka nyanser jag ska lägga var. Jag kan skapa illusionen av ett rum. Intuitivt vet jag hur man gör!

När jag var tjugo år bestämde jag mig för att sluta tänka och börja göra. Nu vet jag att jag då hade förlorat intresset för den explicita kunskapen. Den som är beroende av ord. Jag måste intuitivt begripit att det fanns en värld av implicit kunskap att bita tag i.