Perceptionsstudion nästa

Idag fick vi en enormt intressant föreläsning "Visuell perception och kognition" av Ulf Klarén. Den innehöll så mycket att det är omöjligt att återge allt, men här är lite av det jag snappade upp:

Att uppleva rumslighet är genetiskt och mest dominerande i vår perception. Människor har därför en tendens att se rumslighet i tvådimensionella bilder. Vår blick söker tydligen alltid efter just rumsligheten, även i abstrakta mönster.
Vi kan inte uppleva någonting om vi inte kan uppleva rum! Tiden är egentligen förändringar i rummet som vi observerar och summerar.

Vi fick också veta vad som var grunden för all konstnärlig verksamhet. Bra va!
Ungefär så här förstod jag det: Först kommer perceptionen. Sedan emotionen och till sist känslan. Alltså; först lägger vi märke till ex. en företeelse sedan reagerar kroppen på det vi förnimmer och slutligen får vi en mental bild av kroppstillståndet.
Det kan också vara så att först kommer perceptionen, sedan ett simulerat kroppstillstånd och till slut kommer en känsla. Det här är bra om vi hamnar i någon situation då vi måste agera trots att det är kris. Vi stänger helt enkelt av vissa känslor för att fokusera på det som ska få oss att överleva. Den här funktionen sätts igång när vi betraktar konst. Vi känner inte ångesten som Munchs Skriet uttrycker men vi reagerar med ett simulerat kroppstillstånd. Och vi får väl någon känsla av att betrakta den här tavlan, även om det kanske inte är just ångest.

Jag ser bara framför mig trasiga hjärndatorer som har fått fel på perception, emotion, känsla och tolkar glada människor som livsfarliga. Det är på något sätt felen i kedjan som gör en medveten om processen. Ska glida in djupare i det här.

Imorgon ska vi vara i perceptionsstudion och göra experiment!